srgbaconmcfrancis

 

I Metro 2033 så är historien ganska klar och skulle antagligen bara bli hundra sidor lång, om det inte vore för alla sidospår som Artiom kommer in på. Vare sig det är nazister, kannibaler eller övernaturliga fenomen. Men samtidigt är det de som stärker honom och gör honom så mycket starkare och vilket i slutet av boken gör att han kan rädda eller fördöma hela metron.

 

De ”svarta” en typ av ”monster” som har anfaller Artioms hem station som är skurken i hela boken och fienden som han försöker besegra men samtidigt så är det alla ”onda” på vägen som är fienden under bokens gång. Då Artiom är på väg till Polis, blir han tillfångatagen av Nazister men då blir han av en ren slump räddad av en Kommunistisk Frihets brigad. Detta är bara ett exempel på alla de trubbel som Artiom hamnar i under sitt äventyr. Alla hinder och problem är genomtänkta och är skrivna på ett sådant sätt att de ger än en tankeställare om vad som är rätt och fel samt om vår civilisation verkligen är så bra.  Detta är en fråga som kommer upp ganska ofta om man läser fantasy och science fiction böcker och en fråga som jag ofta funderar på och ofta kritiserar men den här gången är den gjord på ett sådant snyggt sätt att den nästan blir värld att fundera på.  Speciellt samtidigt som det är stora demonstrationer i New York, Världsekonomins huvudstad.  Detta väcker ju frågan: är dagens samhälle hållbart? all information sprids via media som i sin tur styrs av de rika, är denna värld så ”perfekt”?

 

Dessa frågor är svåra och det finns inte riktigt något svar på frågorna samtidigt som de finns i boken och även fastän boken utspelar sig på ett så litet område så finns problemen kvar. De rika är rika och vägrar dela med sig, samtidigt finns det fattiga som är tvungna att sälja sina barn för att överleva. Allt detta i framtiden.  Artiom beslutar sig för att rädda Metron om inte bara för att rädda mänskligheten. Om inte bara för att det finns godhet kvar på vissa ställen i metron och man skickar några av de sista missilerna man har kvar mot ”de svarta”, men precis innan missilerna slår ner så får Artiom en vision, ”de svarta” har velat kommunicera med mänskligheten ända sedan den först träffade den. Då människorna har teknologiska kunskaper och ”de svarta” klarar av att leva på ytan. Då slår missilerna ner och dödar ”de svartas” bo.  Med andra ord så förintar mänskligheten kanske sin sista chans att etablera sig långvarigt på utsidan.

 

Det är alltså så att hans försök att rädda mänskligheten så kanske han fördömer den att för alltid leva under jord. Att Artiom trots sina goda åsikter och idéer misslyckas så brutalt är kanske det Författaren vill framföra. Att mänskligheten är på sin nuvarande bana dömd till att misslyckas trots sina goda åsikter och idéer. Med det vill jag avsluta detta blogginlägg.

Miljöerna i Metro 2033 är väldigt viktiga för handlingen och beskrivs väl. Men inte överdrivet. I vissa böcker så lägger man för mycket energi på miljöerna och i andra för lite. I denna bok lägger författaren lagom mycket energi på beskrivningarna. Han låter allting ske och ses från Artioms synvinkel samtidigt som han kommer med kommentarer från andra karaktärer. Samtidigt så har författaren antagligen åkt om kring bland Moskvas tunnelbanestationer för att få bra idéer både från myter och fakta. Han har även funderat på vad man skulle äta och kunna producera om man levde under jorden, man har svamp odlingar, svinfarmer och även höns på vissa stationer, samtidigt som det bland de fattigare områdena även äts råtta ganska flitigt. Man är beroende av fungerande vatten destillatorer för att få tag på rent vatten vilket är väldigt viktigt.

En annan intressant sak med miljöerna är det faktumet att nästan allt som fanns i metron från början har blivit taget, flyttat eller återanvänt minst en gång. Han har till och med kommit på ett ”nytt” yrke som är lite av Metrons hjältar, ”Stalkers”, det är folk som går upp på ytan för att leta efter saker av användning. Dessa men och kvinnor är de som har gjort det möjlig att överleva i Metron över huvud taget.

Författaren har även försökt få in lite paranormalt i boken genom att lägga till Ockultism, mystiska gångar, monster och ”magiska artefakter”. Exempel på detta är en person som jag har nämnt tidigare Khan, han anser sig vara den sista reinkarnationen av Djingis Khan, han ”kan” känna av metron och bedöma om det är farlig att resa vissa sträcker och delar under vissa tidpunkter, detta räddar deras liv en gång innan han lika hastigt som han dyker upp i texten försvinner. Han har lyckats bra med de övernaturliga fenomenen då de kan vara logiska men behöver inte vara det. Detta betyder att olika personer reagerar olika och alla har olika kommentarer. Vilket gör att det känns ungefär som dagens övernaturliga fenomen, då folk kan argumentera i timmar om huruvida det var ett ”spöke” eller bara drag som öppnade dörren.

Senare i boken beger sig Artiom ut ur metron på expeditioner först till Moskvas stora bibliotek och sedan till en annan station då han måste fly. Utsidan beskrivs som en farlig plats som innehåller många rikedomar men även dina värsta mardrömmar. Man har gjort en ganska så snygg omvändning från den klassiska fantasyn då skatter oftast finns i grottor, här är det tvärt om.

Med andra ord så är Miljöerna välskrivna och realistiska vilket är bra då de spelar en stor roll och bygger upp mycket av handlingen utan att dra ut på den för mycket, som till exempel Tolkiens verk.

Matrix är en film som kom på 1900 talet. Ändå så är den än idag realistisk. Visserligen så är det ”bara” tolv år sedan den kom men ändå så är den med dagens mått bra. Den är en postapokalyptisk science fiction med mycket action och coola scener. Samtidigt så är dess budskap djupt och seriöst. Filmen handlar om Neo, eller Thomas.A.Andersen som han heter. Han jobbar som programmerare på ett stort IT företag samtidigt som han lever ett dubbel liv som hacker. Han blir kontaktad av en mystisk man vid namn Morfeus. Det visar sig att hela den värld som Neo lever i egentligen är ett datorprogram, Matrix, skapat av robotar för att kunna hålla människorna som de använder som energikälla under kontroll. Morpheus tror att Neo är ”den utvalda” en person som sägs kunna kontrollera datorprogrammet och göra mänskligheten fri. Sedan är äventyret igång och vi får följa Neos utveckling när han sakta men säkert växer in i rollen som den utvalda. Detta är ett av de bästa exemplen på upplägget, ”en hjältes väg” som jag nämnde i det förra inlägget. Budskapet i filmen är: är denna värld vi lever i verklig? Och hur definierar man verkligheten? Likheten mellan denna bok och Metro 2033 är stor. Båda är postapokalyptiska och båda utspelar sig i en värld där människan har tappat kontrollen och blivit utrotningshotade. Jag har läst andra postapokalyptiska böcker med andra teman, bland annat en med namnet ”Dies the Fire”, vilken handlar om vad som händer när all elektronisk teknologi samt allt krut slutar att fungera. Till skillnad från den då teknologin har försvunnit så har den i Metro 2033 och Matrix gått för långt. I båda böckerna så har mänskligheten på något sätt orsakat sin egen undergång. Visserligen så är det i Metro 2033 inte robotar man slåss mot utan Mutanter och andra människor. Men fienden är inte alltid det viktiga. I båda historierna så utvecklas personerna mer när de möter vänner än fiender. Neo kommer inte till sin fulla ”kraft” fören han blir dödad. Men det är Neos möte med ”Oraklet” ett ”program” som vet allt och Artioms möte med ”Khan” den galne mannen som ändå är så logisk som de växer mest. Samtidigt så är det frågan om var gränsen för den mänskliga styrkan tar slut som driver historierna framåt. Varje dag är en kamp i båda berättelserna, fienderna är olika till utseende och beteende men samtidigt så är de lika av det faktum att huvudskurkarna inte är mänskliga. De må vara det till utseende men samtidigt så är de mycket farligare. Båda berättelserna är grymma och även om de är väldigt olika så är de väldigt lika. Båda kan ses som typiska actionfilmer eller djupa filosofiska tankeexempel på samma gång. Om Metro 2033 blir en film hoppas jag på att det blir ett samarbete mellan Hollywood och något ryskt filmbolag då Metro inte kommer att bli en bra film om den görs enbart av amerikaner samtidigt som ryssarna inte har tillgång till så bra effekter och duktiga skådespelare. Med dessa ord avslutar jag detta blogginlägg.